Det går hur bra som helst för oss och det är inte svårt på det sättet, men att gå från att bo ihop, se varandra varje dag, somna varje kväll tätt ihopslingrade, ringa när man vill, kunna ta eller ge den där pussen eller kramen precis när man vill - till att prata på skype några gånger i veckan är det närmaste vi kommer varandra; Det är det jobbiga.

Ska jag vara helt ärlig, så har jag inte ens hunnit eller haft tid att tänka på förhållande eller "gamla" livet hemma i Sverige under den här första tiden, för det är full rulle här borta 24/7 !

Jag älskar verkligen det nya livet jag har byggt mig här borta. Jag älskar skolan, alla nya människor, alla nya upplevelser, möjligheter och framför allt alla nya vänner jag har fått. Det finns inget annat än bara kärlek för er.

Men när dom tillfällena kommer då man börjar tänka på massa jokks och sakna sina gosar borta i Sverige, då smäller det till ganska hårt, och verkligheten knackar en både två och fem gånger på axeln.

Femtioelva olika tankar frågor och funderingar fyller huvudet och man tror man ska sprängas - samtidigt som man känner sig helt tom. Konstigt detdära.

När allt ändå kommer omkring så har jag aldrig mått såhär bra som jag gör nu. Jag tog mig den nystarten jag behövde, och jag känner jag har hittat hem.

Mannen min är världens bästa, stöttar varje steg jag tar. Och efter alla år tillsammans, så vet man var man har varandra, litar på varandra och han låter mig flyga fritt. Jag flyger högt och lågt, toppar och crashlandar, men utan några som helst complains från honom - aldrig. Det älskar jag dig för.