Under alla år, alla alla gånger jag har stått på scen så har jag aldrig varit nervös PÅ själva scenen. Jag kan kissa på mig 15 gånger innan, men första steget på scenen, och alla bekymmer är som bortblåsta. På scenen kan jag vara mig själv till 100%, det är där jag känner mig som mest bekväm, och det är där jag är hemma. Men idag ?! WTF hände?
Jag skulle upp för första gången på scenen framför klassen och sjunga en oförberedd låt, och jag har nog aldrig varit så skakis! Jag trodde seriöst hjärtat skulle skjutas ut och träffa pesonen längst bak! Jag visste inte att jag kunde vara så nervös. Men det var bara att sjunga låten, och det gick ju självklart rakt åt pipsvängen och lite längre. Jag förstår inte var den extrema rädslan kom ifrån, kanske, förmodligen att det var den första "sångvisningen" för andra studenter och att en liten stämpel sätts redan där och då på dig, och man vill ju självklart vara på sin topp, även om det bara är 10 st som lyssnar på dig.
Jag har vä(ääää)ldigt höga krav på mig själv och går det inte perfekt (så nära som möjligt iaf) så är jag inte nöjd.Alls!

Sen var det dags för vokal performance, då vi uppträdde med liveband, och det gick bättre, men självklart inte tillräckligt bra för mina kriterier... Fck ! Toppen att sträva efter perfection - du vill alltid bli bättre än vad du redan är - och du vet att du kan det - bli bättre! MEN det suger att ha den där otillfredsställda känslan inom dig gång på gång.

Jag gled väl runt på moll resten av dagen ( ha...ha...) Men sen var det dags för min privatlektion, och vilken boost jag fick av min lärare då!
Alla lärare jag har stött på är helt outstanding! Så duktiga, så utåtriktade och den inspirationen dom förmedlar - jag sitter bara och gapar och ler hela lektionerna, man blir verkligen så inspirerad och tar till sig allt, och dom får en att vilja bli bäst och jobba arslet av sig !